Hösten tonar bort och den första frosten lägger sig. Jag sitter vid min tjärn och vakar, lyssnar innåt. Skogen står tätt inpå och du kan inte se mig. I min ensamhet tänder jag en eld med kalla darriga händer. Min tjärn är inte stor men dess vatten oändligt. Ingenting skall kunna krusa dess yta. Jag låter spröd is bildas för att skydda mitt bräckliga inre. De vackraste isrosor bildar sömlösa mönster, sömnlösa nätter. Från botten börjar det plötsligt strömma varmare strömmar. En krusning splittrar isen och den tunna linjen mellan dig och mig brister. Ett svagt ljus glittrar i vågorna. Iskristallerna smälter när jag lägger min hand mot din aura.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar