I mitt hjärta finns en blank tjärn

Tjärnen ligger spegelblank och svart. Jag kan spegla mig i dess vatten. Bottenlös.

Hösten tonar bort och den första frosten lägger sig. Jag sitter vid min tjärn och vakar, lyssnar innåt. Skogen står tätt inpå och du kan inte se mig. I min ensamhet tänder jag en eld med kalla darriga händer. Min tjärn är inte stor men dess vatten oändligt. Ingenting skall kunna krusa dess yta. Jag låter spröd is bildas för att skydda mitt bräckliga inre. De vackraste isrosor bildar sömlösa mönster, sömnlösa nätter. Från botten börjar det plötsligt strömma varmare strömmar. En krusning splittrar isen och den tunna linjen mellan dig och mig brister. Ett svagt ljus glittrar i vågorna. Iskristallerna smälter när jag lägger min hand mot din aura.

Andetag mot min hals

Små lätta andetag mot min hals sveper in mig i kärlek. Lätta, smekande och varma. Jag föreställer mig att de kommer från dig. Men i sängen finns inte du, bara täcket som sveper in mig med sina drömmar om närhet. Ensam? Inte alls, eller hur? Bredvid mig ligger en man jag inte längre känner. Kuddarna är knöliga och han har trasslat in sig i täcket. Jag betraktar hans axel och försöker minnas den han var för mig. Utanför fönstret lyser gatlyktan och kastar sitt sken över vår säng.

Jag föreställer mig en annan mans siluett där mot fönstret. Suckar, vänder mig bort. Låter mig sakta glida bort, mot drömmarnas land. Där fångar din famn upp mig. Längtan bränner genom huden med all sin ångest. Han jag älskar nu vet inget, får inget veta. Mellanrummet mellan oss måste hållas för att balansens skull. Vad händer om han kommer nära? Kommer jag att falla? Men i mina drömmar är det annorlunda.